Wow, det funkade precis så bra som jag hoppats på. Men så blir det nog när man väljer rätt folk. Jag har dragit i gång en egen pysseljunta och får nu pyssla en kväll i veckan med mina bästa vänner.
I vintras var jag med på en offentlig stickträff på ett kafé i stan. Det var visserligen väldigt trevligt, dock är det oundvikligt att det blir lite jobbigt att komma som ny till en grupp människor som känner varandra sedan tidigare. Så jag gick en gång, fick förhinder veckan därpå och sedan tog det emot lite att gå dit gången därpå. Det hade känts mer naturligt om jag gått två gånger i rad, hur som rann det ut i sanden. Men idén att pyssla med andra har bitit sig fast.
En dag såg jag en lapp på en lite instickad lyktstolpe om att sticka på Unga magasinet (ungdomsgården för unga till 25 år, vilket jag faktiskt inte är än). Så ja, det kanske vore något. Enda problemet var bara att tiden och plats var skriven i en olöslig gul färg som dessutom suddats av regn. Typiskt. Jag slängde i väg ett mejl där jag frågade, men fick inget svar. Så då fick det väl vara då.
När jag var liten for mamma i väg någon gång då och då (ett barns tidsuppfattning är inte det mest pålitliga så jag har ingen aning hur ofta de träffades) på syjunta. Hon och hennes vänner träffades hos varandra fikade, stickade, virkade och allt vad de gjorde.
Så varför skulle inte det funka för mig och mina kompisar. Efter att ha tänkt en stund kom jag fram till att jag har fem pyssliga och kreativa kompisar som jag skulle vilja träffa oftare. Så jag pratade med dem en och en och de verkade nappa på idén. Så jag bestämde att när jag börjar mitt nya jobb och slapp pendling till Hudiksvall skulle jag dra i gång en pysseljunta. Syjunta låter så begränsande och begränsningar hämmar kreativitet om det så bara är ett namn. Pyssel var bättre, stick, virka, brodera, måla, gör smycket, knyt armband, vik papper. Ja, något kreativt handarbete bara.
Första träffen för tre veckor sedan hade jag dukat upp närmare tio sorters kakor, men en efter en fick förhinder så till sist var vi bara tre stycken. Men nästa gång var vi desto fler, då kom alla utom en. På tredje träffen i dag var vi fyra. En gång är ingen gång och två är lika med noll. Alltså är tre lika med att det finns!
I dag virkade jag slut på garnet på reumatismsköldpaddorna, nu ska jag bara fixa med rissäckar så är de redo att kravla ut i stora vida världen. Jag hann också virka klart alla delar till ett beställningsjobb från syrran, en uggla. På bilden ser ni Emilia (hon som gifte sig) och Cheri som gör armband och stickar strumpor. Emilias armband blev klart och jättecoolt, som alltid när hon skapar. Hon har en märklig fallenhet för att få till allt pyssel hon ger sig in på.
Jag tror även att Gustav blev pysselsugen (eller bara less på att ha torrvaror på tv-bänken), för väggarna till det blivande skafferiet åkte ner under kvällen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar